En bedjares inställning

Inför bönsöndagen

Denna text är tankar om Lukasevangeliet 18:1-14 där Jesus undervisar om bönen. Läs gärna det avsnittet innan du går vidare.

Detta avsnitt handlar om bönens innebörd,
Jesus uppmuntrar till att be ihärdigt för att jag av Gud ska bli bönhörd. 
Han menar att vi inte får ge upp för våra böner lämnar inte Gud oberörd.

Men vad är nu bön kan man ju fråga. 
Handlar det om att ge ett ljus en låga,
eller är det en handling av vår djupaste koncentrerade tankeförmåga?

I vårt samhälle idag ber folk om massa saker. Någon ber kyparen att vaska dyra drycker på restaurang,
vissa ber invandrare att åka hem för de förstör tydligen vår svenska samklang
och andra ber folk att hålla käften om de hejar på fel lag på ett sportarrangemang.
Världens tankar om vad bön är behöver verkligen ett ursköljande lavemang 
och jag tror även att den kristna bönen ibland hamnar snett och uteslutande fokuserar på personligt avancemang. 

Låt oss be tillsammans:
Herre hör vår bön, lär oss se hur stor du är.
Hjälp oss inse vår svaghet, att utan dig har vi ingenstans att gå.

Vi läser först om en änka som ber om sitt rättmätiga arv,
och Jesus talar här om Guds kärlek som något så mycket större än den domare som bara är trött på hennes larv.
För skulle Gud inte ge oss det vi behöver, Gud som har omsorg om varenda sparv?

Vi ska alltså be utan att ge vika för känslan av hopplöshet
och fortsätta att ihärdigt be för vår världs frihet,
för barns säkerhet
och för människor som svälter i flyktinglägers enklaste enkelhet.
Det verkar som att vi inte ska se det som en eventualitet
att Herren kan genomföra även det som vi ser som en orimlighet.

Jesus fortsätter att undervisa oss om två män som är i bön
och den som är vårt föredöme är inte fariséen, som själv menar att han är störtskön,
utan istället tullindrivaren som inför Gud erkänner att han har gått före i liftkön,
tagit ut för mycket i lön
och varit med och förgiftat miljön.
Han förstår att han är lika hjälplös som en hemlös stockholmare vilken hamnat sist i bostadskön.

Tyvärr hamnar jag nog ofta i samma dike som farisén, om än inte så konkret,
när jag ber med fina ord som en poetisk atlet
och gömmer undan allt det där som jag för Gud och människor vill hålla diskret.
Mitt enda hopp är att Gud ska bryta in och krossa min uppblåsta duktighet.

För vi tror att vi klarar oss ganska bra själva, men när mänskligheten nu har lärt sig att baka kokostoppar 
och rädda varandra ifrån blodproppar, 
vågar du och jag då inse att vi är otillräckliga i våra egna sinnen och kroppar?
Att du och jag är lika sköra som porslinskoppar?

Låt oss be tillsammans:
Herre hör vår bön, lär oss se hur stor du är.
Hjälp oss inse vår svaghet, att utan dig har vi ingenstans att gå.

Kanske måste vi balansera mellan tullindrivaren och vår änka, 
att vi mitt i vårt hopp om att Gud ska ingripa vågar våra huvud sänka,
knäppa våra händer och tänka:
Herre, det är bara du som det viktiga i livet mig kan skänka. 

Min poäng till er, det jag vill att ni ska ha med er härifrån idag,
är att jag tror vi ska ropa och be till vår Fader och förvänta oss otroliga utslag
på sjukhusens akutintag,
hos icke ännu frälsta i vårt fotbollslag,
hos giriga pengadyrkare som investerar i smutsiga aktiebolag
och hos människor vars liv är förstörda av för höga alkoholintag.
Men vi måste ha vår bön grundad i att det inte är vi som ger Gud något uppdrag,
utan vi bara erkänner: Här är jag,
och jag som en maktlös syndare är utan dig hjälplös och svag.
Jag kan inte göra någonting utan dig Herre, jag är lika beroende av dig som en dator är av ett eluttag.
Utan dig Herre skulle jag inte kunna ta ett enda andetag.

Låt oss be tillsammans:
Herre hör vår bön, lär oss se hur stor du är.
Hjälp oss inse vår svaghet, att utan dig har vi ingenstans att gå.


Välkommen till Jakobsbergskyrkan

Gustav Gillsjö
Pastorskandidat

På väg under förändring

När jag i skrivandets stund sitter och blickar ut genom fönstret ser jag hur vårens tecken blir allt mer synliga. Träden blir allt grönare, blommorna spirar upp ur marken och solen ljus värmer allt det som varit fruset under vintern. Det är en skön tid, och för egen del är det som om livet på sätt och vis återvänder. Ju äldre jag har blivit har fåglarnas kvitter och stillheten en varm vårdagskväll blivit allt viktigare. Jag kastas mellan dåtid och nutid, mellan mina erfarenheter från tidigare år när väder och vind varit liknande, och mellan där jag just nu är! Och det är så livet vävs till en helhet; i det jag varit med om, där jag nu är och dit jag är påväg. 

I församlingen har vi anledning att vara glada över vår historia och minnas den med tacksamhet. Det finns, som alltid, en risk med att vara allt för nostalgisk - "Det var bättre förr"-mentaliteten. Men det är inte den jag skriver om just nu. För även om saker och ting upplevdes bättre förr måste vi inse var vi nu står och ta sikte mot den framtid som oundvikligen kommer mot oss. Historien ger oss klarare sikt mot framtiden och hindrar oss från att begå misstag i nutiden. Historielöshet kan vara destruktiv! Idag ser vi en församling som frodas av liv, på många områden. Och det spelar ingen roll om församlingen såg annorlunda ut för ett antal år sedan, för precis som med naturens skiftningar, skiftar också församlingens liv. Idag ser jag många knoppar på församlingens grenar. Och ger vi det bara tillräckligt mycket ljus och värme kommer livet att bryta fram ännu mer. 

"Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek", säger Jesus! Vägen för församlingen är alltid att uppriktigt visa människor kärlek. Kärleken gör att ljus och värme sprids i församlingen. I tacksamhet för det som varit men med ett uppriktigt sökande efter Guds väg framåt kan vi också nu se allt det goda som sker. I denna gemenskap har vi alla olika uppgifter, allt beroende på gåvor, erfarenheter, och olika livssituationer. Och i denna speciella blandning av människor kan vi söka en gemensam väg framåt som leder till hela livets Gud. Erfarenheter och visioner går hand i hand för en församling som ständigt är på väg. Församlingen, precis som naturen, är i ständig förändring. Men i allt detta befaller Jesus oss att älska varandra!

Välkommen till Jakobsbergskyrkan

David Wedegård
Pastor

Veckobrev

JAKOBSBERGSKYRKANS VECKOBREV

Vill du ta del av Jakobsbergskyrkans veckobrev?
Veckobrevet skickas ut via mail.
Följ länken för att börja prenumerera!

Tryck här?

 

Här finns vi

Kontouppgifter

KONTON
Församlingens plusgiro: 2 66 37-9
Församlingens bankgiro: 313-5050
Församlingens Swish-nummer: 123 123 71 55
Församlingen: 6184 030 064 198 (SHB)
Missionsgåvan: 90 03 28 – 6 (nytt)
Equmenia Jakobsbergskyrkan: 57 64 00-6 (pg)

FÖRSAMLINGSNUMMER
2617 (Anges bl.a. vid inbetalning
till Missionsgåvan)